2002 var ett lyckans år för mig. Då köpte jag min första egna hund, Malte, en silver storpudel. 2003 blev också ett lyckans år. Då köpte jag min andra storpudel, en vit denna gången, som fick heta Albin.  Vad jag längtat efter dessa två och ändå är det många, många gånger härligare och roligare att äga hund än vad jag kunde tänka mig.

Mitt mål med mitt hundägande och med mina hundar är att de ska få leva ett så gott hundliv som jag bara kan ge dem. För att göra det möjligt (förutom det självklara att ge dem bra mat, motion och omvårdnad) så försöker jag att hela tiden lära mig mera; om hundar, om pudlar och om just mina två hundherrar i synnerhet.  Under mina år som hundägare har jag mer och mer förstått hur mycket, när det gäller hundens och ägarens relation och välbefinnande, som hänger på ägarens kunskaper om och intresse för hundar och vilken attityd man har till sin hund och hundar överhuvudtaget. Jag kommer att skriva mer om det här i dagboken när det inträffar saker att fundera över. Jag känner en stor respekt för mina hundar och ett stort ansvar för att se till att de, och vi, har det bra. Jag är så tacksam över att jag kunde leva med hundar - det är en sann glädje att få dela livet med dessa varelser.

Annars är min hundhistoria lite komplicerad för jag blev allergisk redan som liten. Hela familjen var också mer eller mindre allergisk. Och jag var, och är, mycket mycket djurintresserad. Hundar och hästar var det absolut bästa och allergin för hästar är stark så det fick bli hundar på det bästa sätt som jag kunde komma på.

Min morfar hade jakthundar, Lurvas och Musty, som jag kunde gå ut med och klappa på när jag var hos dem. Som elvaåring nästlade jag mig in på en kennel som födde upp gråhundar och fick följa med på utställning och leka med valpar. Jag lånade hundar av alla som sa ja, det vill säga,  jag lånade dem och gick promenader. Så passerade bland annat de kära vännerna;  Makoyana, chow-chow, Rina, schäfer, Hektor, karelsk björnhund, Ullen, mellanpudel, Kalinka pyreneehunden, Kajsa lilla gråhunden,  Burr, mellanpudel, pataxfröknarna Diva och Snurran samt flera andra härliga hundkompisar och den käraste av dem alla; Frej, en vacker, nästan svart schäferhanne. Han blev nästan som min egen och både han och jag var lyckliga när vi fick gå, cykla eller springa ut tillsammans - vilket vi gjorde nästan varje dag under några år. Matten och hussen var nog bara glada att jag motionerade honom så mycket - idag kan jag tänka på honom med stor glädje men också sorg då jag bara plötsligt en dag inte hämtade honom längre...jag hade blivit äldre och fått andra intressen. Och tänkte inte mer på det då - och förhoppningsvis var det så att han, som man säger att hundar gör, levde i nuet och inte saknade mig alltför länge eller mycket - även om han alltid när jag träffade honom senare blev så vansinnigt glad. Käraste vackre Frej - det var så kul att vara med dig. Och på det sättet har det fortsatt, jag har gärna umgåtts med alla hundar som kommit i min väg.

Och jag har alltid, så länge jag kan minnas, längtat efter en egen hund. Trots att jag visar allergi mot hundar på pricktest så är det inte många hundar som jag direkt blivit sjuk av. Men jag vågade helt enkelt inte skaffa mig en egen hund och dessutom var min familj mer allergisk än mig så det skulle helt enkelt inte fungera. Senare, när jag flyttat hemifrån vågade jag inte om jag inte skulle tåla - tänk att ha hunden några månader eller ännu värre i flera år och sedan måsta skiljas - nej, det stod jag bara inte ut med. 

2001 fick jag höra av någon att många allergiker verkade tåla pudlar. Jag blev eld och lågor, jag hade alltid gillat pudlar och i synnerhet stora sådana. Så jag började undersöka saken, dels om rasen och dels försökte jag hitta någon storpudel i närheten som jag kunde få träffa. Jag hade turen att få kontakt med en storpudelkennel och den ännu mera stora turen att till och med få "låna" en storpudeltik under några dagar för att känna mig för. Hem till oss kom Tina (lilla bilden) en vacker, härlig vit tik.

Allting gick bra, jag verkade klara pudel (det gör inte alla allergiker) och så blev det bestämt att vi skulle pröva. En storpudelkille skulle det bli så fort allting var rätt i tiden. Det blev det, efter det att vi köpt hus och renoverat, senhösten 2002. Så tack Eva Rådmann med make, kennel Guess Who's för att vi fick låna er fina Tina. Det var så generöst av er! Och blev min ingång till den helt fantastiska rasen Pudel