Idag fick vi veta att knölen som opererades bort för en dryg vecka sedan på vår käraste Hr Albin var malignt melanom. Jag är så ledsen och rädd för vad det här kommer att innebära - och jag vill tänka positivt men just idag är det så svårt. Jag behöver vara ledsen och oroa mig idag så kan jag gå vidare sen...

Sjukdomen har hos hundar en mycket dålig prognos då den ofta snabbt kan bilda metastaser i lungor, lymfkörtlar och/eller buk. I samband med operationen röntgades Albins lungor och buk och veterinären kunde inte se något onormalt ....men små jävla tumörer kanske inte syns och sen växer jättefort tänker jag då...? Det som var positivt var att veterinären sa att det inte fanns några tumörceller längst "ut" i det som de tog bort...så där ligger allt mitt hopp, att det inte blir något mer, att den inte spridit sig vidare.

Att stå inför faktum är så förbaskat svårt. Jag har oroat mig "i smyg" en tid nu - jag lever ju med två pudelgubbar vars liv, statistiskt sett, inte kommer att vara så länge till vare sig de drabbas av cancer eller inte...Malte fyller tio år om några dagar och Hr Albin är nio och ett halvt - så är det bara. Och visst är tacksamheten stor över att de har blivit så här "gamla", att jag fått ynnesten att leva med dem så pass länge - den tanken är ju trösterik och kommer att hjälpa oss när våra käraste gubbar vandrar vidare MEN ändå, jag vill ju att de ska vara med mig för evigt, precis som det varit...

Och hur ska vi tackla om nu Hr Albin blir dålig - hur och var ska vi dra gränsen? Hur ska vi veta om han lider? Han är ju så tålig... Och när är det nog? Rätt tid? Ska han få sluta sina dagar hemma eller ska vi ta med honom till veterinären där han blir stressad och inte tycker om att vara? Eller kommer det att lösa "sig själv" ? Det kanske blir så att vi tydligt SER att det är dags att hjälpa honom att vandra vidare...?

Många frågor som ännu inte har några svar.

Men det jag vet är att den tiden vi har kvar tillsammans med våra hundar kommer att bli ännu viktigare för mig och hussen. Om den kan bli det - hundarna är till stor del vårt liv. Men vi ska fortsätta att göra roliga saker och jag ska vara ännu mer närvarande när jag är med er och vara glad för den tid jag kan och får tillbringa  med er. Att se er. Jag ska leta rätt på den där ängen, Hr Albin, där du ska få sträcka ut och springa så fort och så långt som du bara kan...som du älskar....! Och i mig ska jag tänka, tänka att den där tumören  nu är borta och att den aldrig kommer igen...