...min älskade kära Malte lämnade mig och oss. Den värsta dagen hittills i mitt liv. Den värsta handlingen jag gjort - att bestämma över min käre väns liv och död. Även om jag bara bara tänkte på dig, att du inte skulle behöva lida. Det går inte en dag utan att jag sörjer och saknar dig. Jag förstår inte när det ska gå över...fast det går nog aldrig över...jag kommer alltid att längta efter dig och den fantastiska hund och vän du var, ditt vänliga väsen som lämnat ett sånt otroligt stort tomrum efter sig. Och ett hål i mitt hjärta.

Jag önskar att jag, som andra gör, kunde känna att du fanns här hos mig ändå men jag gör inte det. Jag bara saknar dig, du fattas mig så, jag saknar dig varenda dag. Men  kanske kommer jag på något sätt att känna din närvaro när sorgen fått ytterligare tid och inte gör så ont. När jag är mindre ledsen. Men jag minns dig alldeles tydligt, allt som du var och allt som vi gjort. Hur det kändes att klappa dig och pussa dig på nosen. Hur du tittade på mig. Jag såg hur mycket du tyckte om mig. Och det känns så bra att jag kan tänka på dig och komma ihåg så mycket. Lycklig är jag som fått känna sån vänskap med dig, hr Albin och nu håller lillOlle också på att bli en trogen vän... En ynnest är det att få vara så nära vän med ett djur...Det skulle jag önska att alla fick känna.

Jag hoppas hoppas att det är så att vi får ses igen. Jag längtar. Jag vet precis hur du kommer springande, lite ihopkrupen och tokviftar på svansen. Och du springer runt mig, varv på varv. Och skrattar... Och så kommer du att bära på något. Kanske hussehandsken du fick med dig eller så något annat - men något kommer du att komma med min fina älskade vän. Jag älskar dig alltid!