Käraste kung Malte fyller tio år idag.

 Och det är väl ingen som kan tvivla på att våra hundgubbar betyder oerhört mycket för oss...och det är just det...vi har två "gubbar" på gott och ont. Det är en fröjd att leva med äldre hundar, de är ännu mer lyhörda och förstår sin matte/husse så bra att det nästan är läskigt ibland. De vet, nästan innan jag vet, vad som ska hända härnäst och hur läget är...De visar oss sån värme och faktiskt någon slags omtanke på något hundigt sätt, att de bryr sig om oss, att de vill vara nära och vill veta var vi är. Och det är så skönt att ha det, känna det. Jag förstår dem också förstås bättre än någonsin - tio år är en ganska lång tid och man lär sig varandra och jag är så intresserad av att "lyssna" på mina hundar och försöka att förstå dem, vad de vill, vad som får dem att må bra...

Så är det den andra sida av att leva med sina kära gamla hundar. Att hundar har ett kort liv och det tänker jag på ofta. Särskilt nu när det blir en tionde födelsedag och när Hr Albin, som är nio och ett halvt, fått malignt melanom. Det blir liksom både glädje och sorg eller i allafall en slags melankolisk känsla av att det troligtvis inte är så många år kvar innan allt blir annorlunda.

Så det gäller att ta tillvara på tiden tillsammans och idag är det som sagt tioårsdag...Goaste vackra Maltegubben ikväll ska du få leverpastejtårta igen och så har vi varit på en härlig promenad i ett alldeles frostigt landskap då jag passade på att ta kort på tioåringen, hussen och Hr Albin. Förutom tennisbollar i varsitt paket (som båda två tycker är så kul att öppna) från min mamma fick herrarna en leksaksfasan var och det fattas redan huvud och lite annat på dem...som vanligt :) !